En  man som heter Ove och en massa jävlar som lägger sig i

 

   - Jag är ledsen för det här, knorrar Ove.

Han borstar bort snön från gravstenen.

   - Men du vet hur det är. Folk har ingen som helst respekt för personliga gränser längre. Ränner in i ens hus utan att knacka och har sig, man får för fan knappt sitta på dass ifred längre förklarar han medan han gräver upp de frusna blommorna ur marken och trycker ner de nya genom snön.   

       Han tittar på henne som om han förväntar sig att hon ska nicka instämmande. Det gör hon förstås inte. Men katten sitter bredvid Ove i snön och ser däremot ut att instämma å det bestämdaste. Speciellt angående angående det där om att inte få gå på toaletten i lugn och ro.

 

Den där journalistkvinnan Lena hade kommit förbi Oves hus på morgonen och lämnat ett exemplar av tidningen. Han stod på bild på förstasidan och såg tvär ut. Han hade hållit sitt löfte, ställt upp på på den där intervjun och svarat på hennes frågor. Men han tänkte inte smila upp sig för fotografen som en åsna, det informerade han dem bestämt om.

 

 

Ur En man som heter Ove

av Fredrik Backman, sid: 321